söndag 5 maj 2013

Aros Marathon racestory

Och innan jag visste ordet av var vi i mål...

-Nja inte riktigt kanske.

Dagen började på sedvanligt vis med att Karin skulle upp före tuppen. Vi åt frukost, Oscar och tjejerna åkte på kosläpp och jag vandrade rastlöst omkring här hemma. Kissade en sisådär 11 gånger av ren nervositet innan jag äntligen kunde gå till bussen. På väg till bussen kändes det som mina 3/4 långa löpartights och T-shirt kanske var för lite att ha på sig. Men jag visste att det bara skulle vara den första korta stunden innan vi började springa så det fick gå i alla fall. Jag hoppade på bussen mötte ännu en löpare vars dotter går i Iselins klass.

Väl framme i Uppsala gick från busshållplatsen till slottsgården och där var det redan full aktivitet. Nummerlappsutdelning, toalettkö och gott om folk. Jag träffade bland annat på några föräldrar som haft barn på samma förskola som Iselin gått på och min löparkompis för dagen, R från IK Fyris Triathlon -mycket trevligt! Innan startskottet fick vi lite kort info och det lottades ut vinster från "sponsorerna".
Kort info och "pris-utdelning"

Sen gav vi oss iväg. Eftersom man springer de första km genom Uppsala så springer man i så kallad mass-start där man håller ihop tills dess att man är ute ur stan, därefter är det valfri fart. Årets segrare Anton Zelikman ångade iväg när fältets släpptes och var i mål på tiden 3.20, inte illa med 46 km terräng. Tydligen cyklade killen hem därefter. Jag tror faktiskt att vi mötte honom när vi hade ca en 15 km kvar av löpningen. Jag sprang hela sträckan tillsammans med R. R hade varit sjuk tidigare i veckan och hade som mål att inte springa i högre än 140 puls. Han har sprungit längre lopp än mig tidigare så det var skönt att kunna lunka in i hans tempo som var jämt och fint och bara ligga där km efter km. Min puls var däremot betydligt högre än 140... Jag lovar det är uppförsbacke typ hela vägen från Uppsala till Enköping, vilket vansinne.

Löpningen till Örsundsbro gick bra. Det blåste en del motvind och är till stor del platt och öppet, det enda man ser är en platt väg framför sig, rätt trist egentligen. Underlaget är i stor utsträckning grusväg och sand vilken är bra för ben och fötter. De hade dragit om banan lite mer i skogen vilken var skönt.  Strax innan Örsundsbro kom Oscar och tjejerna körandes i bilen. Tjejerna sov men Oscar vinkade och pratade glatt.

18 km fortfarande pigga ben
Påväg in i Örsundsbro
Christer Tinnerholm som anordnar loppet, tillsammans med hunden Molly.
Framme i Örsundsbro möttes vi av lilla familjen. Vi fyllde på med vätska och energi, jag sprang på toaletten och vi bestämde att vi skulle vänta in starten för de som skulle springa mellan Örsundsbro och Enköping så att vi skulle få lite draghjälp av dem. Jag skulle gissa att pausen tog ca 8-10 minuter. Precis som jag skrev innan loppet så hoppades jag att det skulle kännas ok i Örsundsbro så att det kändes ok att fortsätta. I Örsundsbro mådde jag ungefär som förväntat och tänkte vad katten några timmar till kommer att gå bra. När vi joggade ut från depån kom jag att tänka på att vi egentligen skulle bytt där jag och Oscar så skulle vi båda fått sprungit var sin del av loppet, med det var för sent att ändra då. Löpningen gick helt ok fram till ca 28-30 km därefter började knäna att ge sig tillkänna precis som på Lidingöloppet. Vid 30-35 km gick det mycket långsammare än vad jag hoppats på och inte hade jag någon lust att springa snabbare heller. Sista bemannade vätskedepån var 12 km innan mål och där drack jag två koppar cola vilket fick mitt huvud att kvickna till. Strax därefter väntade de bästa supportrarna i skogen.
Bästa supportrarna
Inte fullt lika lätta ben

Iselin visar hur man ska springa...
Iselin sprang med oss en liten bit innan hon hoppade in i bilen för att kunna möta oss i mål. De sista 5 km hade värken från knän och säte i stort sätt domnat bort dock började tånaglarna, som nu är sådär, göra sig hörda. De sista två km gick i sisådär 7 tempo (och jo snabb-Jenny, man kan "springa" så långsamt ;) ). I mål möttes jag av bästa "blomster-tjejen" och fick hjälp över mållinjen.



En blöt puss
Vi var i mål på 4:43 och jag kom in som tredje tjej. Vilken iof säger mer om nivån på motionärerna än om mig som löpare.
Trött och nöjd
När jag vaknade i morse gick det plötsligt upp för mig att jag faktiskt sprungit ett Marathon, eller faktiskt längre än ett marathon. 46 km det är långt! Hade inte riktigt tänkte på den på det sättet innan eftersom med är en del av träningen inför Kalmar men nu är det iallafall gjort. Längsta löppasset innan den 17/8 check!

Hur mår jag idag då?
Över förväntan, fötterna är de som mår sämst, några blåsor och ett par naglar som antagligen kommer att ramla av. Knäna känns, framför allt bakom där vadmusklerna fäster in i baksidalår. Annars helt ok. Vaknade med Karin klockan 4.30 och har spenderat dagen med Strövarbarn i Fullerö. Iselin har varit på barnkalas och Oscar cyklat en längre sväng som han tänkte skriva mer om sedan. Packat ett par flyttlådor, haft besök av faster Fia och gungat och suttit i solen har vi också gjort. Men nu ska tjejerna snart sova och jag ta kväll i soffan.

1 kommentar:

  1. 46 km är en lååång sträcka! Grymt bra sprunget! :)

    SvaraRadera